Frida Selander

Det finns något självklart över Frida Selander, hennes konstnärskap och hela hennes uppenbarelse. Hövding, poet, predikare, rockdrottning, berättare, trollkonstnär, sångerska, medmänniska.

Som headbangat med grungetrio på skitiga källarklubbar, sjungit med fina jazzorkestrar i konsertsalar, stått på bord och spelat blues-munspel i hembygdsgårdar, rivit av pop-dängor i kyrkor, dansat runt i gitarr-riff i svarta lådor, ensam trollbundit fullsatta teatersalonger. Vad är det med hennes scennärvaro? Som stannar tiden, som samlar ihop oss. Vad är det med hennes röst? Som vibrerar sig in i våra hjärtan, berör och öppnar upp. Som får oss att gråta. ”Fridas fullständigt naturliga och vardagliga sätt att uttrycka sig ger illusionen av ett samtal som föds i ögonblicket. Hon talar direkt till oss, med ett mod och en öppenhet som verkligen når fram”, skriver Gunnar Wiklund för VF.

2001 gav hon ut sin första skiva, 22 år och hundratals spelningar senare, kommer nu hennes 11:e album och 2:a scenkonstverk. Hon är en långdistansare, Selander. Som att hon alltid varit där, som att hon alltid kommer vara det. Med sin gubbqueer, sin co-pop, sin indie.

Det börjar i dig är en skiva och en föreställning som är långt mer än en människas lilla resa från kärlekssorg till ensamhetslycka. Det handlar om att höja sin svårighetsgrad. Det är låtar som svänger och drar oss med i ett tempo bortom fysiken och därför blir det som börjar i Selander något som fortsätter i oss.